Nu kommer vi att gå in i 2011 och ett nytt fiskeår ! För vissa kommer det betyda mer fiske, för vissa mindre fiske, självklart hoppas vi ju att det blir mer fiske för er ! Jag själv har lovat mig att fiska ännu mer, ett löfte jag dock avger varje år och försöker hålla.

Jag kommer inleda året med en veckas semester för att sedan sätta mig vid bindstädet och göra laxflugorna för 2011, och i april kommer mitt startskott på allvar för då är jag vid Mörrumsåns strand och svingar ut linan i hopp om att fånga allas drömfisk, den första blanklaxen för året !

Tänk på att ta det försiktigt med raketerna så inga olyckor händer !

Med detta vill vi alla i styrelsen önska er ett riktigt skitfiskeår 2011!

//Erik Hellquist

Hoppas att vi kan komma ut, trots att julen står för dörren! Imorgon är det julafton, och vi alla hoppas väl att tomten har sett våra önskelistor med flugbindningsmaterial, ny pimpelskrylla eller ett medlemskap i Unga Sportfiskares Förbund.

Vi i styrelsen hoppas att ni alla får en riktigt trevlig jul, med mycket god mat och bra tv underhållning och med det menar jag ju självklart Kalle Anka och hans vänner.

Från oss alla till er alla, önskar vi er en riktigt god jul!

Mitt fiskeintresse började ganska tidigt. Jag är uppväxt vid en sjö och vad som fanns under ytan har alltid fascinerat mig. Hälsingland som är min hemmaplan är fullt av små bäckar och åar som i många fall innehåller bäcköring och bäckröding, det var väl egentligen där allt började.

Braá bäcken, så heter den. Minnena ifrån bäcken doftar regn, björkskog, prickiga rödingar och öringar. Det var alltid bäst när det regnade, varför visste varken min pappa, mina bröder eller jag. Det bara var så. Utrustingen som användes var tämligen spartansk och bestod av en och en halv meter björksly av lagom spänst, en lina i samma längd, krok och ett litet sänke som klämdes fast på linan. Gummistövlarna åkte på och med snabba steg sprang jag ned till komposten, ivrig för det som komma skulle. Maskarna frodades bland jord, matrester och lövhögar. Vi behövde många, men det tog inte lång tid att fylla den rostiga maskburken, som förmodligen hängt med sedan min fars fiskeintresse först började. Bilresan verkade alltid oändlig, trots att det bara var runt en mil till braá bäcken.

Bilen parkerades vid kanten av den lilla grusvägen, nu måste man smyga längs stigen, så tyst som möjligt för att inte skrämma fisken. Bäcken var inte bredare än ett par meter på sina bredaste ställen, små pooler bildades mellan passager av lite mer strömt vatten. Det var i dessa pooler som det ofta nappade, ibland kunde det stå upp till 20 30 rödingar i samma pöl. Det är i alla fall så jag minns det. Masken träddes på den alldeles för stora aberdeenkroken och linan sänktes ned längs kanterna. Knepet var att hålla linan ganska spänd så att sänket flyttade lite på sig, då kände man fisken bäst. Det sprattade gott i den lilla björken, en röding av klassisk storlek lyftes upp och fick bli kvällsmat. Fisken blev sällan större än ett par hekto, ingen vet hur gammal den var men förmodligen äldre än mig själv.

Skymningen kom ungefär samtidigt som myggen och då var det dags att åka hem. I bilen granskades de svarta, rödbruna och ibland grönaktiga fiskarna noga. Fingret löpte längs de benvita fenkanterna och doften sitter kvar i mitt minne än idag. När vi kom hem från dessa turer så stektes fisken i smör och salt för att sedan läggas på knäckebröd, kanske hade vi hittat kantareller längs bäcken och då blev mackan okristligt god.

Åren gick och braá bäcken växte igen, jag hade nu vuxit ur det lilla diket. Fritiden och sommarloven fylldes med annat fiske. Fiske efter kyrksjöns storvuxna abborrar var en favorit. Titt som tätt fick vi gädda på våra hetsigt fiskade jiggar, ibland växte en tappad fisk till otroliga proportioner. Den största gäddan i kyrksjön har jag och mina bröder tappat ett hundratal gånger…

Fisketidningar luslästes och min kunskap ökade allt eftersom. Fångsterna blev större och medelstorleken ökade markant när trolling och grynnfiske blev en del av min repertoar. Jag vill minnas en gång när jag var i tretton års ålder, solen stod högt på himlen och sommarlovet var sådär bra som bara ett sommarlov kan vara. Jag, min äldre bror och en klasskompis skulle ut och jigga abborre på ett ställe som brukade vara bra. Den här dagen var det sanslöst bra. Abborrarna slängde sig över allt som vi kastade i vattnet, jag kan nästan ge min högra hand på att vi landade hundra fiskar den dagen. De flesta fiskarna var stora, de största vägde ett fint stycke över kilot. Närmare bestämt sju-åtta stycken över kilot om minnet inte sviker mig helt. Mitt i huggsexan skulle jag kroka av en fisk och släppa tillbaks den. Jag släpper fisken och kastar jiggen i vattnet, efter följer ett ljudligt plums. Mitt spö hängde med ner… Under det ditintills bästa fisket i mitt liv stod jag utan spö. Frustrationen var enorm när jag satt där och såg på när mina fiskekumpaner drog upp fisk efter fisk.

Åren efter detta och fram till min gymnasietid fiskade jag allt mer gädda. Mitt personbästa var skralt men förbättrades ständigt och efter att jerkbaitfisket introducerades i mitt liv så började det hända grejer! Sjöar och åar som fiskats under år och dagar av mig och mina medbrottslingar kryllade helt plötsligt av ”stor” fisk. Vatten som bara släppt ifrån sig gäddor i storlekar mellan ett och tre kilo gav oss nu ett flertal fiskar på fyra, fem och sex kilo! Långa, smala, mörka och gamla fiskar var mer regel än undantag, konditionen var aldrig på topp.

Mete efter id och brax hade vid sexton års ålder bidragit till att min kunskapsnivå stigit till den nivå som krävs för att knyppla ihop godkända paternoster-tackel. Arter som tidigare var skräpfisk i mina ögon fick ett helt nytt värde och samtidigt växte antalet fiskevatten och platser som annars vore ointressanta och blev nu prioriterade i allra högsta grad.

Gymnasievalet kom och jag valde av någon outgrundlig anledning att studera en teknisk linje hos ett lokalt gymnasium. Teknik? Jag? Efter ett års kämpande med allt för snabbt studietempo och allt för lite fiske på schemat så såg jag av en slump en annons från sportfiskeakademin. –”Vill du bli proffs” stod det i annonsen. Jag besökte deras hemsida, lusläste varje rad som fannas nedpräntad. Jag var bestämd, jag skulle söka till sportfiskeakademin. Att skolan är belägen 50 mil från mitt barndomshem verkade aldrig vara ett problem. Jag lusläste som sagt allt som stod på hemsidan, men jag missade en liten detalj. Ansökningsdatumet. Jag skickade in min ansökan trots att datumet hade passerat och efter ett tag blev jag uppringd av skolans rektor, det skulle förmodligen lösa sig förutsatt att mina betyg höll. Det gjorde de inte. Jag hamnade på första reservplats och hoppet var ute för min del, trodde jag.

Jag satt på en sibyllagrill och klämde en tvåhundragrammare när morsan ringde. Jag hade fått brev från skolan och jag hade blivit antagen! Kaos följde, då jag faktiskt skulle flytta hemifrån vid relativt låg ålder. Det kändes helt otänkbart att släppa bekvämligheter som morsans mat, diskmaskin och en kyl fylld av krubb, om det inte vore för att fisket betydde så mycket så hade det nog inte blivit någon flytt.

Hösten kom, en ytterst spänd informationsceremoni avklarades och flytten genomfördes. Jag stod i mitt rum med min nyblivna roomie från Blekinge, jag hade nog aldrig träffat någon som kommer ifrån så sydliga breddgrader innan. Tystnaden var så påtaglig att det nästan gjorde ont i öronen, två unga gossar med tunghäfta. Någon av oss fattade beslutet att tala och det ledde till att vi cyklade runt bygden för att kartlägga de lokala vattnen, vi fiskade en stund i tjärnar som verkade fiskdöda för att sedan åka hem och smälta alla intryck.

Tre snabba år gick, vänner för livet skapades och fiske är nu något som var självklart i tillvaron. Tidigare tyckte folk kanske att man var knäpp i skallen om man cyklade iväg klockan tre på morgonen för att meta ruda, men i mina nya vänskapskretsar var det snarare tvärtom…

I skrivande stund är fiske fortfarande en enorm del av mitt liv, det börjar rycka i fingrarna redan efter ett par dagar utan kontakt med vatten eller något annat fiskerelaterat. Jag ser fram emot den dag när jag är en gammal, gammal man med en filt i knät, pipa i mungipan och basker på kalhygget. Då kan jag garantera er att jag kommer tänka tillbaks på ett liv med ett intresse som skänkt mig spänning, lugn i själen, frustration, glädje, ilska, lycka och kanske en nypa stolthet, på ett sätt som för mig är omöjligt att ersätta. För mig är meningen med livet fiske, det kanske låter förbannat klyschigt. Men att sluta fiska skulle för mig innebära, att jag förr eller senare skulle hamna i ett vadderat rum, utan fönster, iklädd tvångströja!

Jag hoppas att vårt arbete kan leda till att barn och unga kommer känna samma sak som jag själv gjorde i början av mitt fiskeliv. Nämligen ett sprattel i magen som hänger i sig än idag när jag är i närheten av vatten.

/ Gustaf Bodén

Jag och Erik skulle som sagt pimpla i lördags och så blev det också. Vi kom fram till sjön vid tiosnåret, en lagom tid för oss som inte direkt är några morgonmänniskor. Isen var svart, stenhård och tjock, så vi traskade med hoppfulla steg ut till en grundtopp på sju meter som omringades av vatten på ned till 20 meters djup. Vikten av att hitta sådana här avvikande ställen kan göra skillnaden mellan att ha ett bra fiske eller att fiska blankt.

Vi hoppades ju på att ge er en fet fångstrapport och såhär med facit i hand så kanske det är bäst att förklara vad en fet fångstrapport är eller vad den kan vara. Antingen så är rapporten fet för att den innehåller beskrivningar av brutala hugg, utdragna drillar, rullskrik, knäckta spön, mjölksyra och fångster som får underkäken att hänga. Eller så är det fet för att den är underhållande och lång. Den rapport som följer är av flera skäl lång och förhoppningsvis underhållande, vi kanske kan säga fet?

Solen tittade inte fram alltför ofta den här lördagen, vi kanske till och med kan skylla det mediokra fisket på det?

Vi placerade oss över den grundtopp på sju meter som jag ovan beskrivit. Hålen borrades och pirkarna sänktes ned, det dröjde inte länge innan någonting av skaplig storlek sög tag i min stora balansare. Drillen var rätt kort, men fisken var tung och stötig så jag misstänkte att en stor abborre var påväg upp. Strax under iskanten visade sig istället en liten gädda, jag hängde inte läpp för det utan hoppades istället på att det fanns lite betesfisk under oss vilket även borde locka till sig abborre. En stund av inaktivitet följde och vi flyttade oss en aning i området ovanför grundtoppen. Efter en stund så fick vi ett antal små abborrar, Erik började nu misströsta och bestämde sig för att vänta på att vi andra skulle hitta fisken...

En lite mindre norsätare som fattade tycke för en stor vertikalpirk, ett bevis på hur glupsk arten är!


Jag tog över ett av Eriks gamla hål och nästan direkt klev en hyfsad abborre på, när den landades så såg jag till min förtjusning att den spottade ut en liten nors och ännu en nors stack upp ur svalget. Snabbt ner igen och direkt så högg en abborre av samma godkända storlek. I hopp om att ett norsjagande stim med storabborre härjade runt under oss började jag så smått fantisera om en huggsexa. Men huggsexan uteblev och endast ströabborrar visade sitt intresse, många av dem var små men några var av den storleken som gjorde att de fick följa med hem till stekpannan, abborre är ju inte direkt äckligt!

Erik förkastade allt vad traditionella fiskemetoder innebär och testade en lite mer raffinerad variant av kikpimpel...

Med rätt utrustning behöver fisken inte vara mycket större än ovan
för att det ska bli barnsligt roligt!

Vi harvade på ute på den kalla vänerfjorden och det som först verkade bli en dag med mycket fisk, blev en dag med lite mindre fisk. Vår gemensamme före detta klasskamrat lyckades lura upp en björkna av fint betesfiskmått, och småabborrar på upp till två hekto dominerade resten av fiskarna. Mot dagens slut så släppte jag ned min pirk i ännu ett hål och började rycka, jag skulle sedan sänka ned den ytterligare och då blev det stopp. Jag befarade storfisk och satte ett mothugg, med mitt otroligt fjantiga spö utrustat med inkapslad rulle... Den här gången var det ordentlig tyngd i linänden, fisken rusade och jag såg framför mig hur en kilosfisk simmade runt därnere. Men som i början av dagen var det en gädda som knipit betet, den här gången vägde den uppskattningsvis tre kilo och släppte precis under iskanten, vilket kanske var tur med tanke på att jag lånat ett 75mm hål av en fiskare som redan lämnat isen.

Erik i vinterskrud, en varm och säker flytoverall är hemskt skönt att ha när det är kyligt och isdubbar är en väldigt billig livförsäkring.


Detta var trots fisket en rolig dag, det brukar det bli när man fiskar med sköna människor som kan ta nederlag med en klackspark. Med lite varm soppa, kaffe, trevligt sällskap och en bit kött så spelar fångsten mindre roll, även om det aldrig gör ont med ett gäng större fiskar.

Tänk bara på att isdubbar skall sitta runt halsen och inte ligga i väskan, vattnet har nämligen en tendens att vara lite extra kallt såhär under vintern och om man skulle gå igenom isen så hjälper ett par isdubbar till enormt mycket när man ska ta sig upp.

Skitfiske!!

Gustaf Bodén och Erik Hellquist.

Tjena alla glada fiskare!

Jag och kompisen Christian Karlsson hade planerat för lite gäddfiske i Klarälven i Forshaga, Värmland.

När vi vaknade på morgonen så märkte vi att det var riktigt kallt, så vi tog sovmorgon till klockan 11. Vi satsade på att flötmeta med död nors, varvat med flugfiske och jerkbait.. Solen sken, och vi satt och njöt. Och väntade, och väntade.

Det visade sig ta väldigt lång tid innan första hugget kom i det kalla kalla vattnet. Men till slut dök flötet för Christian och en välkonditionerad gädda på ca 4 kg kunde landas.  Tyvärr hände inget mer, men det är inte alltid fisken som räknas ! Gott sällskap med fika kan göra en fisklös dag underbar !

Dagens enda fisk.

Flugfiske efter gädda.

Tight Lines// Erik hellquist

Hejsan!
Mitt namn är Oscar Källén. Jag är 21 år gammal och  sitter som ledamot i Unga sportfiskare. jag är född och uppvuxen i Stockholm och läser andra terminen på civilekonomprogramet, stockholms universitet. jag har fiskat hela mitt liv och ägnar större delen av min lediga tid åt fiske, allt från betesbyggnad till mete. Fisket bedrivs främst i närheten av stockholm men är aldrig främmande när det bjuds på någonting nytt! När jag är ute ägnar jag mest tid åt fiske efter Gädda men fiskar även mycket efter abborre och gös. Mete med levande bete är en favorit men fiskar även mycket med jerkbait och spinnfiske!
Over n´Out