Mitt fiskeintresse började ganska tidigt. Jag är uppväxt vid en sjö och vad som fanns under ytan har alltid fascinerat mig. Hälsingland som är min hemmaplan är fullt av små bäckar och åar som i många fall innehåller bäcköring och bäckröding, det var väl egentligen där allt började.

Braá bäcken, så heter den. Minnena ifrån bäcken doftar regn, björkskog, prickiga rödingar och öringar. Det var alltid bäst när det regnade, varför visste varken min pappa, mina bröder eller jag. Det bara var så. Utrustingen som användes var tämligen spartansk och bestod av en och en halv meter björksly av lagom spänst, en lina i samma längd, krok och ett litet sänke som klämdes fast på linan. Gummistövlarna åkte på och med snabba steg sprang jag ned till komposten, ivrig för det som komma skulle. Maskarna frodades bland jord, matrester och lövhögar. Vi behövde många, men det tog inte lång tid att fylla den rostiga maskburken, som förmodligen hängt med sedan min fars fiskeintresse först började. Bilresan verkade alltid oändlig, trots att det bara var runt en mil till braá bäcken.

Bilen parkerades vid kanten av den lilla grusvägen, nu måste man smyga längs stigen, så tyst som möjligt för att inte skrämma fisken. Bäcken var inte bredare än ett par meter på sina bredaste ställen, små pooler bildades mellan passager av lite mer strömt vatten. Det var i dessa pooler som det ofta nappade, ibland kunde det stå upp till 20 30 rödingar i samma pöl. Det är i alla fall så jag minns det. Masken träddes på den alldeles för stora aberdeenkroken och linan sänktes ned längs kanterna. Knepet var att hålla linan ganska spänd så att sänket flyttade lite på sig, då kände man fisken bäst. Det sprattade gott i den lilla björken, en röding av klassisk storlek lyftes upp och fick bli kvällsmat. Fisken blev sällan större än ett par hekto, ingen vet hur gammal den var men förmodligen äldre än mig själv.

Skymningen kom ungefär samtidigt som myggen och då var det dags att åka hem. I bilen granskades de svarta, rödbruna och ibland grönaktiga fiskarna noga. Fingret löpte längs de benvita fenkanterna och doften sitter kvar i mitt minne än idag. När vi kom hem från dessa turer så stektes fisken i smör och salt för att sedan läggas på knäckebröd, kanske hade vi hittat kantareller längs bäcken och då blev mackan okristligt god.

Åren gick och braá bäcken växte igen, jag hade nu vuxit ur det lilla diket. Fritiden och sommarloven fylldes med annat fiske. Fiske efter kyrksjöns storvuxna abborrar var en favorit. Titt som tätt fick vi gädda på våra hetsigt fiskade jiggar, ibland växte en tappad fisk till otroliga proportioner. Den största gäddan i kyrksjön har jag och mina bröder tappat ett hundratal gånger…

Fisketidningar luslästes och min kunskap ökade allt eftersom. Fångsterna blev större och medelstorleken ökade markant när trolling och grynnfiske blev en del av min repertoar. Jag vill minnas en gång när jag var i tretton års ålder, solen stod högt på himlen och sommarlovet var sådär bra som bara ett sommarlov kan vara. Jag, min äldre bror och en klasskompis skulle ut och jigga abborre på ett ställe som brukade vara bra. Den här dagen var det sanslöst bra. Abborrarna slängde sig över allt som vi kastade i vattnet, jag kan nästan ge min högra hand på att vi landade hundra fiskar den dagen. De flesta fiskarna var stora, de största vägde ett fint stycke över kilot. Närmare bestämt sju-åtta stycken över kilot om minnet inte sviker mig helt. Mitt i huggsexan skulle jag kroka av en fisk och släppa tillbaks den. Jag släpper fisken och kastar jiggen i vattnet, efter följer ett ljudligt plums. Mitt spö hängde med ner… Under det ditintills bästa fisket i mitt liv stod jag utan spö. Frustrationen var enorm när jag satt där och såg på när mina fiskekumpaner drog upp fisk efter fisk.

Åren efter detta och fram till min gymnasietid fiskade jag allt mer gädda. Mitt personbästa var skralt men förbättrades ständigt och efter att jerkbaitfisket introducerades i mitt liv så började det hända grejer! Sjöar och åar som fiskats under år och dagar av mig och mina medbrottslingar kryllade helt plötsligt av ”stor” fisk. Vatten som bara släppt ifrån sig gäddor i storlekar mellan ett och tre kilo gav oss nu ett flertal fiskar på fyra, fem och sex kilo! Långa, smala, mörka och gamla fiskar var mer regel än undantag, konditionen var aldrig på topp.

Mete efter id och brax hade vid sexton års ålder bidragit till att min kunskapsnivå stigit till den nivå som krävs för att knyppla ihop godkända paternoster-tackel. Arter som tidigare var skräpfisk i mina ögon fick ett helt nytt värde och samtidigt växte antalet fiskevatten och platser som annars vore ointressanta och blev nu prioriterade i allra högsta grad.

Gymnasievalet kom och jag valde av någon outgrundlig anledning att studera en teknisk linje hos ett lokalt gymnasium. Teknik? Jag? Efter ett års kämpande med allt för snabbt studietempo och allt för lite fiske på schemat så såg jag av en slump en annons från sportfiskeakademin. –”Vill du bli proffs” stod det i annonsen. Jag besökte deras hemsida, lusläste varje rad som fannas nedpräntad. Jag var bestämd, jag skulle söka till sportfiskeakademin. Att skolan är belägen 50 mil från mitt barndomshem verkade aldrig vara ett problem. Jag lusläste som sagt allt som stod på hemsidan, men jag missade en liten detalj. Ansökningsdatumet. Jag skickade in min ansökan trots att datumet hade passerat och efter ett tag blev jag uppringd av skolans rektor, det skulle förmodligen lösa sig förutsatt att mina betyg höll. Det gjorde de inte. Jag hamnade på första reservplats och hoppet var ute för min del, trodde jag.

Jag satt på en sibyllagrill och klämde en tvåhundragrammare när morsan ringde. Jag hade fått brev från skolan och jag hade blivit antagen! Kaos följde, då jag faktiskt skulle flytta hemifrån vid relativt låg ålder. Det kändes helt otänkbart att släppa bekvämligheter som morsans mat, diskmaskin och en kyl fylld av krubb, om det inte vore för att fisket betydde så mycket så hade det nog inte blivit någon flytt.

Hösten kom, en ytterst spänd informationsceremoni avklarades och flytten genomfördes. Jag stod i mitt rum med min nyblivna roomie från Blekinge, jag hade nog aldrig träffat någon som kommer ifrån så sydliga breddgrader innan. Tystnaden var så påtaglig att det nästan gjorde ont i öronen, två unga gossar med tunghäfta. Någon av oss fattade beslutet att tala och det ledde till att vi cyklade runt bygden för att kartlägga de lokala vattnen, vi fiskade en stund i tjärnar som verkade fiskdöda för att sedan åka hem och smälta alla intryck.

Tre snabba år gick, vänner för livet skapades och fiske är nu något som var självklart i tillvaron. Tidigare tyckte folk kanske att man var knäpp i skallen om man cyklade iväg klockan tre på morgonen för att meta ruda, men i mina nya vänskapskretsar var det snarare tvärtom…

I skrivande stund är fiske fortfarande en enorm del av mitt liv, det börjar rycka i fingrarna redan efter ett par dagar utan kontakt med vatten eller något annat fiskerelaterat. Jag ser fram emot den dag när jag är en gammal, gammal man med en filt i knät, pipa i mungipan och basker på kalhygget. Då kan jag garantera er att jag kommer tänka tillbaks på ett liv med ett intresse som skänkt mig spänning, lugn i själen, frustration, glädje, ilska, lycka och kanske en nypa stolthet, på ett sätt som för mig är omöjligt att ersätta. För mig är meningen med livet fiske, det kanske låter förbannat klyschigt. Men att sluta fiska skulle för mig innebära, att jag förr eller senare skulle hamna i ett vadderat rum, utan fönster, iklädd tvångströja!

Jag hoppas att vårt arbete kan leda till att barn och unga kommer känna samma sak som jag själv gjorde i början av mitt fiskeliv. Nämligen ett sprattel i magen som hänger i sig än idag när jag är i närheten av vatten.

/ Gustaf Bodén